Rökförbud berövar den fria viljan… eller är det tvärtom?

Nu är det på tapeten igen med förbud mot rökning. Denna gång på uteserveringar, offentliga platser, idrottsanläggningar och lekplatser. Jag tillhör den gruppen individer som har lidit mycket under min uppväxt av cigarettrök på allehanda ställen och jag hörde en upprörd motståndare till det föreslagna förbudet på radion som hävdade att rökförbud var en kränkning mot den fria viljan. Det var ett mycket märkligt sätt att se på det tycker jag, eftersom rökaren trots förbud på allmän plats har hur mycket fri vilja som helst att ta sig ett bloss. Vi andra däremot som står bredvid har ju aldrig haft något att säga till om. Vi har aldrig valt att andas in någon rök, men tvingats göra det otal gånger för att rökaren har ordet.

Häromveckan var jag i slalombacken på barnträning och hela backen kryllade av energirika småttingar. Jag fullkomligt njöt av att komma ut i naturen och med skidornas hjälp få andas frisk, härlig och snöig kvällsluft. Dessutom kände jag mig glad att vi kan erbjuda barnen här i Vingåker en sådan hälsobefrämjande verksamhet. Men efter ett av åken kom jag ned till liftområdet och möttes av en tung, kväljande dimma. Den täckte hela anläggningen kring liften och den var kvar igen även andra och tredje åket. Alla barn som tålmodigt stod och väntade i kö upplevde samma luftutbud som jag. Jag såg mig omkring och upptäckte sabotören. En mormor, utan skidor, och det var endast en cigarett. EN cigarett som drabbade över hundra andra. Tänk att det kan vara så svårt att förstå att vinden blåser och giftet sprider sig.

Det verkar vara svårt för rökare i allmänhet att förstå att den luft som rökaren andas in är samma luft som hen andas ut och att den sprider sig i luften. Det är väl som med parfym att man har svårt att känna sin egen doft när man har den på sig, men röken syns ju i alla fall visuellt. Konstateras kan i alla fall att rök luktar, och den luktar mycket. Den till och med sticker i lungorna, och är man en yogi eller idrottare som jag som är van att djupandas hamnar röken längst ned i de finaste och mest känsliga lungblåsorna och skadar dem. Helt ofrivilligt. Jag har många andra minnen av obehag då min fria vilja berövats mig där jag suttit på restauranger, serveringar, i köer, på perronger och i folksamlingar. På bussen har vi ett klassiskt ”jag-tar-ett-sista-bloss-innan-jag-kliver-in-och-märker-inte-att-jag-förpestar-hela-lokalen”-beteende. Vad hände med att vädra ur lungorna innan för att ta hänsyn? Visst, visst, ni finns såklart ni också, ni rökare som är ödmjuka och ni kan luta er tillbaka och fortsätta med er frihet.

Att ha en fri vilja borde ju innebära som med allt annat att vi får göra det vi önskar så länge vi tar hänsyn till varandra. Jag menar, vi blir utslängda från serveringen om vi är för högljudda och burdusa. Varför skulle då rökning vara ett undantag? Och apropå fri vilja så undrar jag också hur sann viljan att röka egentligen är? Är det rökarens innersta äkta behov, eller är det en flykt och ett motstånd från att behöva lyssna på sitt innersta pockande, intuitionen? När människor kommer till mig i min verksamhet för att finna sina sanna drömmar och kärleken till sig själva upptäcker de ofta att det varit de själva som varit deras största motståndare. Och att de mår betydligt bättre när de kan följa sina hjärtan istället för att motarbeta dem. Då kan vi börja snacka fri vilja.

Som avslutning vill jag också nämna alla fimpar som sätter vår tacksamhet på prov att se det vackra i livet. Tänk vad skönt det vore att bli av med de där cigaretterna för gott! Jag är en av många som blir glad av att få bestämma själv vilken luft jag ska andas, i den möjliga mån det nu går.