I och med ett vikariat har Själalyft tagit steget in i skolans värld. Det är härligt och lärorikt för mig att vara tillbaka efter så många års begränsade energinivåer. Mycket är sig likt här, men i några saker kan jag se en skillnad sedan jag var involverad i skolan senast.
Det första jag noterar är att lärarnas scheman är mycket mer späckade nu än förut, den lagliga rasten på 30 minuter lyser med sin frånvaro och det saknas paus för återhämtning mellan lektionerna vilket försvårar att leva intuitivt. Intuitionen behöver en viss tid för andhämtning, där vi tillåts tänka de positiva tankar som ligger till grund för ett konstruktivt fokus. När en lektion slutar samtidigt som en annan börjar finns ingen tid för att avsluta på ett ödmjukt sätt gentemot eleverna, 
ingen tid för att tala individuellt med elever med behov efter lektionens slut. Det finns heller ingen tid för att ta ett djupt utrensande andetag och lämna det som har varit och vända blicken framåt. I stressen och energin från den förra lektionens hets anländer lärarna idag den nästa och ska här vara en inspirerande förebild för lust och kreativitet. Vad ger vi här för signaler till eleverna när vi själva känner oss förvirrade i var vi var och vart vi ska. Eller är det bara jag som vikarie som saknar möjlighet till denna överblick? Visst, jag har mött nio klasser den här veckan, med ca 20-25 elever i varje, vilket har gjort veckan extra intensiv, men jag anser ändå att Bodil Jönssons ställtid borde råda som en lag emellan klassrummen. De lagstadgade 30 minuternas rast verkar ätas upp av effektivisering och neddragning av lärartäthet vilket ännu mer främjar de stressrelaterade sjukdomar som riskerar att följa med ett kontinuerligt läraryrkande. Jag talade med en kvinna som fikar på stående fot och hon ses med en kopp kaffe på språng rätt ofta. Jag sa till henne, ”Oj vad mycket kaffe du dricker!”. Hon förklarade att hon egentligen sällan drack upp… Det säger för mig en del om lärarnas arbetsmiljö.
Det andra jag har märkt under min första vikarievecka är att fler elever är oroliga och verkar sakna kännedom om deras eget deltagande i skolan och varför de är där. De äldre eleverna upplevdes först mycket koncentrerade och fokuserade på sina betyg, men vid en närmare granskning upptäcktes att även de saknade inspiration när de säkrat sina mål och generellt störde de varandra ohämmat istället för att fokusera på sin egen process. Det verkade som att de saknade delaktighet i sin egen process, att sätta mål och se sin egen utveckling. Jag ställer mig då frågan: Vad gör eleverna i skolan? Upplevs skolan som ett straff som måste sittas av? I läroplanen beskrivs värdegrunden med att vi ska befrämja det livslånga lärandet. Den inställning om att lärande är en naturlig process som sker hela livet verkade ha farit en del elever förbi.
Att barn idag är stressade och oroliga idag är ingen nyhet. Vi ser det dagligen. Men det blir tydligare i klassrummet. Min sanning till detta är att de har svårt att lyssna inåt och möta sig själva ju mer stressade de är och det blir då en ond cirkel. Jag anser också att det beror på en för hög sockernivå i kroppen liksom ökad frekvenspåverkan. Att då möta en ny vikarie som dessutom har ett nytt tänk och frågar hur det känns istället för kommer med förmaningar gav hos en del elever upphov till en extra rörighet. Förklarligt nog. Det som dock var positivt och intressant i detta var att min skiva ”Hej YoYo” som just handlar om att skapa en relation med sig själv och föra en inre positiv dialog med syfte till en starkare självkänsla fungerade klockrent för i princip samtliga elever ända upp till sjätte klass! Vid lyssnandet till Drömmarnas land låg eleverna knäpptysta och slappande kanske för första gången av på hela dagen, eller på väldigt länge. En del elever var så spända att de hade svårt att lägga ned ben och armar bredvid kroppen, och en del fick också reaktioner på t.ex. värme i mötet med sitt avslappnade jag. Efter varje vila var det en helt annan energi i gruppen och jag är än mer övertygad om att det jag vill förmedla och skapa till folket, skolan och världen är just det vi behöver idag. Vi behöver bli medvetna om vad vi gör, varför vi gör det och det kan vi bara få om vi tar en liten paus för att andas och lyssna till vad vi tycker.
Kommentarerna är stängda för denna post.